Nederländska och andra språk i den svenska 1600-talsriksdagen

    Adelsmannen snackade
holländska i riksdagen 

Vad pratade den nederländske vallonen Louis De Geer för språk i Sverige?

Den 16 oktober 1644 röstade adelsståndet i frågan om adelns kostnader

för rusttjänsten, det vill säga kostnader för att förse armén med resurser.  

Louis de Geer, som hade adlats 1641 av den svenska regeringen, var där. 
Han tog till orda på nederländska:

Joachim Transehe: Nach den guttern wie sie einbringen undt nach eines jeden

Vermuegen.

Jacob Steinb[erg]: Von sein Eigenthumb undt nach eines jeden Lohn undt

Lehnung.

Lov. De Geer: Nao den paorden iss wol gutt maor beter nao Vermoegenheit.

Jörgen Schildt: Nach dem Rossdienst undt nach jeder Marck so er verrossdiensten

muss.

Joh. Appelg[ren]: Effter rosstiensten och marketals förmedelst samma verderingh.

Oluf Rosemsch[öld]. Effter rosstiensten och dess verderingh.

Class Plantting samma meening.

And. Swensche samma manier.

Casp. Liliencron blifver vid Louis de Geers mening …

(Riksdagsprotokoll, 1904:295f.)

I riksdagsförhandlingarna var det accepterat att ledamöterna talade

det språk som för dem kändes naturligt, skriver uppsalaprofessor Bo Andersson i sin uppsats ”Tyskt språk och tysk kultur i 1600-talets Sverige.

Det kunde vara svenska, tyska eller nederländska och riksdagsledamöterna räknade uppenbarligen med att bli förstådda på sitt eget språk. Tyskaprofessorn tillägger dock att detta mest verkade gälla de nyintroducerade adelsmännen som ofta kom utifrån.

På Bo Anderssons hemsida kan du läsa mer om mångspråkigheten och främst tyskan i Sveriges historia, genom att klicka på en länk till uppsatsen.

Der Spiegel rapporterar om ny utgrävning av massgrav från 30-åriga kriget

Vilka stred i det för svenskarna så bekanta slaget vid Lutzen 1632? Var de gamla eller unga, hungriga eller mätta? Vad åt de? Nu undersöks en av de blodigaste slagen under 30-åriga kriget, skriver Der Spiegel. Även om massgravar från 30-åriga kriget har undersökts förr, är denna insats speciell.

But the grave at Lützen is an especially systematic and successful investigation, and its scientific results promise to be comprehensive, even though the work is still in its infancy. The skull of "I9", for example, shows clear traces of a blow. A lead bullet is lodged in the pelvis of "I2" from a shot to the buttocks. A strontium isotope analysis will uncover whether it was a Saxon, Swede or Scotsman that had to suffer that particular misfortune.

Detta enorma krig skapade en rad förutsättningar för både valloninvandringen och den svenska ekonomin, och därmed också den svenska statens, expansion. Inte minst krävdes det massor av vapen och järn, något som den svenska staten och det internationella kapitalet insåg skulle kunna gynna Sverige.

Der Spiegel räknar upp en rad vapen som användes vid slaget, och en del av arméernas arsenaler var säkerligen tillverkade vid svenska bruk och verkstäder:

Not much is known about the battle's dead. Mercenaries from Scotland, England and Croatia fought next to Germans, Austrians and Swedes. They died from wounds inflicted by muskets, pistols, swords, knives and halberds, which are pole weapons with axe blades mounted on top. But who were these fighters? Were they spring chickens or old warhorses? Were they well-fed or emaciated? And where did they come from?

Artikeln om utgrävningen av 30-åriga krigets massgrav vid Lützen kan läsas här.

Ekonomisk motsättningar mellan arbetare och brukspatroner, del 3

År 1647. Ett bruk i närheten av Norrköpings mässingsbruk började locka arbetarna med högre löner. Några av arbetarna lämnade då mässingsbruket, medan andra stannade och begärde högre löner.

Yrkesgruppen ”tråddragarna” kom då överens om att strejka. Arbetsledarna försökte då stoppa konflikten och vädjade: tänk på er arbetsgivare Louis de Geers generositet. "Han har ju räddat er från 30-åriga krigets elände i Tyskland". Det var nämligen i huvudsak tyska arbetare som var oroliga.  Arbetarna kontrade och begärde att få sina pass för att resa iväg.

Det fick de inte.

Här skulle historien kunnat sluta som ett tidigt och tydligt exempel på utnyttjande av arbetskraftsinvandrare.  Men de Geer reste till staden och beslutade om att höja lönerna, han avskrev skulder och förbättrade till och med villkoren för de fattiga och arbetsodugliga. Arbetsfreden återställdes. En del arbetare skrev då ett tackbrev där de bedyrade att de ville tjäna honom och ingen annan.

De Geer var nu inget helgon. Han hade om inte en järnhand i en silkesvante så i alla fall en tydlig, målmedveten och väldigt affärsmässig näve .

För efter detta ingripande tog han fram ett förslag där arbetsgivarna skulle komma överens om att de inte skulle anlita någon arbetare som olovligen lämnat sin tidigare tjänst, som alltså inte fått arbetsgivarens samtycke. 

De som hade avskedats på grund av ”uppenbar olydnad” eller ”obilliga lönepretentioner” skulle inte heller få anställning. Vad han eftersträvade var alltså att svartlista arbetare som inte fogade sig.

Om det inte var för följande tillägg kring tvistelösning skulle de Geer framstå som mycket rå i sin attityd.

Ungefär så här skrev han, enligt författaren Karl Kilbom:

”Vid tvister skulle saken undersökas av och dömas av två opartiska mästare på det att arbetaren icke måtte oberörigt?,(Kilboms frågetecken), behandlas som en slav utan tillgodo njuta sin på skäl grundade frihet”.

(Källa: Karl Kilboms bok om valloner)

Del 2. Läs om en våldsam incident vid Norrköpings mässingsbruk 1636

Del 1. Läs om Welam de Besches våldsamma anklagelser i domstol om lata valloner

Ekonomiska motsättningar mellan valloner och brukspatroner, del 2

Norrköpings Mässingsbruk 1636

Holmentornet i Norrköping.
       Foto: Thuresson, Wikicommons

Följande våldsamma incident är skildrat i brev från affärsmannen och bruksägaren Louis de Geer till fältherren och myndighetsförvaltaren Jakob de la Gardie och presidenten i Göta hovrätt Johan Skytte. 

Norrköpingsbruket Holmen hade börjat tillverka mässing 1622 och ungefär samtidigt hade Louis de Geer blivit ägare till bruket. 14 år senare hade den lokala arbetsledningen beslutat om förändringar som i hög grad väckte arbetarnas missnöje. De började strejka och de hade tydligen ”svurit att slå ihjäl den förste som vågade lägga hand vid arbetet”. Det var de tyska arbetarna i Norrköping som först hade blivit förbannade, men snart hade oroligheterna även nått vallonerna i Finspång. De Geer begav sig dit för att diskutera med sina landsmän. 

De vallonska arbetarna var dock fast beslutna att göra gemensam sak med tyskarna. De Geer stannade kvar av någon anledning, och blev då utsatt för stenkastning.  En sten träffade honom i ena ögat utan att göra någon ”egentlig skada”.

(ursprungligen återgivet av Karl Kilbom, det är Kilbom som citerar. Frågan är vad som hände med strejkhotet? Det framgår inte riktigt av Kilboms bok, vad jag kan se.)

Vallonbruksägarna i konflikt med arbetarna, del 1

Relationerna mellan de vallonska arbetsgivarna och de vallonska arbetarna i 1600-talets Sverige var långt ifrån alltid harmoniska. I ett brev daterat 1627 protesterar Welam de Besche mot att några arbetare som återvänt till hemlandet och Sedan-området skulle ha rätt till resterande avlöning. De hade ju bara jobbat nio månader och inte ett helt år, anmärker han.

De Besche klagade på en rad saker: vissa arbetare hade på grund av vårdslöshet och dryckenskap förstört redskap och ugnar, andra hade ljugit om att de var duktiga på vallonsmide och några hade smidit odugligt järn.  Karl Kilbom antar i sin bok Vallonerna att brevet syftar på arbetare anställda i Finspång.

Några år senare klagade Mathias de Geer på arbetare från Österby. Troligen kom de från Liège och en del var enligt de Geer lata och odugliga, och andra ”intalade sina kamrater uppstudsighet”. Ett par hade rymt utan att reda ut ”sina mellanhavanden ”.  En hel familj fick avsked för att dottern hade misskött sig

Vad breven visar var att det förekom motsättningar här som i andra affärsverksamheter. Det är också precis som i dagens arbetsrättsliga tvister svårt att veta hur mycket som är sant.  Tunga omständigheter talar för att det inte var solklart välgrundade anklagelser. En del av dessa tvister togs nämligen upp i domstolar i Sedan och Liège och domarna föll till arbetarnas favör. I något fall gick de Geer till högre rätt i Köln, skriver Kilbom.  Men det blev förlust även där. Så anklagelserna från herremännen kanske kan ses som överdrivna inlägg i en förhandling.

En viktig iakttagelse som Kilbom gör utifrån breven var att dessa valloner inte gärna kunde ha flytt. De åkte inte bara hem till sina hemländer en relativt kort tid efter att de anlänt till Sverige, utan de vågade dessutom processa i domstol i hemlandet (där de dessutom vann). På 50-talet levde tydligen fortfarande bilden av att vallonerna flydde från religiöst förtryck. Därför var det för Kilbom viktigt att markera mot den tidigare ståndpunkten om att bakgrunden till Sverigeflytten var religiös.

Agenter värvade valloner till Sverige

Louis de Geer

Köpmannen och mångsysslaren Louis de Geer var en av dem som agerade som en spindel i nätet i den svenska kronans strävan efter att locka hit arbetskraftsinvandrare på 1600-talet. Han lät sina mest betrodda män, ofta släktingar, åka till Sedan och Liège för att värva stora grupper av arbetare som skulle passa på bruken i Sverige. Enligt Gunnar Wetterberg skedde detta genom att agenterna utsåg en ”Capiten”, (som jag tror ska tolkas som chef eller verkmästare i dagligt tal). 

Denna huvudansvarige fick ansvaret för att sätta samman en större grupp av olika kompetenser.  Bland de vanliga yrkena som agenterna och deras anförtrodda letade efter, eller fick på köpet, fanns förutom de välkända stångjärnssmederna även till exempel:

• Hovslagare
• Kolare
• Smältare
• Masugnsarbetare
• Plåtsmeder 
• Kanongjutare
• Hjulmakare

Kyrkan motsätter sig invandrare med fel tro på 1600-talet

Axel Oxenstierna styrde
och ställde på 1600-talet

På 1600-talet fanns det inte tillräckligt med folk för att besätta alla nymodigheter som det växande Sverige behövde för att fungera ekonomiskt och militärt. Rikskansler Axel Oxenstierna vidtog en rad åtgärder för att rekrytera utlänningar. Det handlade om att hitta välutbildade personer till de växande och allt mer komplexa statliga förvaltningarna. Han såg också till att värva folk till manufakturer, en sorts större verkstäder, och så klart officerare och soldater till det militära. När det gällde järnbruken var det både tyskar och valloner som anlitades på plats i sina hemtrakter, för att sedan flytta till Sverige.

Invandringen var inte oproblematisk, skriver Gunnar Wetterberg i ”Levande 1600-tal”. Dåtidens präster stod för överideologin framför andra vid denna tid. Kyrkan var lutherskt ortodox, och prästerna ville vid riksdagen 1611/1612 att kungen skulle lova att hålla folk av annan tro utanför Sveriges gränser. Kyrkan ville inte ha människor som var kristna på fel sätt.

Men kansler Oxenstierna avrådde. Han höll i och för sig med om att dem som blev ämbetshållare inom riket skulle vara av den rätta tron, men han var tydlig med att det för vanligt folk skulle råda religionsfrihet (inom vissa gränser, judar var icke välkomna). Detta ställningstagande var en av orsakerna till att vallonerna fick behålla sin religion – kalvinismen och i viss mån katolicismen – och att många också verkligen gjorde det i praktiken i flera generationer efter sin ankomst till Sverige.

Här kan du läsa om Axel Oxenstiernas liv.

Om en invandringens historia utan vallonepoken

När invandringshistorien till Sverige berättas brukar vallonerna få en framträdande plats. Men så är det inte alltid. En färsk tankeväckande kulturdebattsartikel av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt går igenom invandringen genom tiderna, även den till Sverige. Men detta utan att nämna vallonerna, ovanligt nog.Det har förmodligen med deras huvudtes att göra.

Så här skriver de bägge liberalerna:

Ibland har motstånd mot invandring haft att göra med friktion mellan grupper, men lika ofta har motviljan berott på att samhällen har haft andra problem, och utsett minoriteter och invandrare till syndabockar. De har hållits ansvariga för sjukdomar, naturkatastrofer, lågkonjunkturer och brottslighet, för det är alltid lätt att skylla på det främmande. Vi ser det i Europa i dag. När stater och banker slösar bort alla pengar reagerar många genom att angripa muslimer och judar.

Och i den svenska historien nämner de två relativt tidiga invandrargrupper, italienare och "österrikiska" galizier.

När italienarna kom i slutet av 1800-talet, många av dem gipsgjutare och gipsarbetare, fick de skällsordet "gipskatter", vilket blev det vanligaste uttrycket för invandrare tills "svartskalle" tog över. När det skånska jordbruket tog emot arbetare från Galizien, då en del av Österrike, såg den unga arbetarrörelsen "främmande inkräktare" och talade om "Sverige åt svenskarna".

Orsaken till att de inte nämner vallonerna är förmodligen den ganska så stora okunskapen som finns gällande denna invandringsepok. Det lär på grund av forsksningsläget i alla fall vara svårt att hämta exempel som stärker deras tänkvärda slutkläm:

Det som i varje epok försvårade denna process, som egentligen är så naturlig, var just misstankarna, motståndet och fientligheten. Det faktum att invandrarna i perioder vande sig vid att andra betraktade dem med fientliga blickar, att de diskriminerades, utmålades som hopplösa och inte fick arbeten. Det fick en del av dem att titta tillbaka med samma fientliga blickar och renodlade sin egen särart i opposition mot majoritetssamhället, vilket skapade en spiral av motsättningar.Det är ett skäl till att debatten om invandring inte bara är en debatt, vilken som helst. Vår attityd är självförstärkande. Om vi av rädsla för våra nya medborgare gör att de känner sig utanför skapar vi själva de spöken som vi är så rädda för.

Lasse Åberg, vallonerna och svenskarnas svarta hår

Lasse Åberg som Trazan

Lasse Åberg har svart hår. I varje fall hade han det innan det blev grått. Varför är det intressant? Jo, precis som med många andra svenskar med svart eller mörkt hår är Åbergs-släktens mörka hår förknippat med myter om forna tiders Sverige. Och även om Åberg inte är medveten om det är berättelsen en brygd kokad på sägner. Denna berättelse om de svarthåriga svenskarna har dessutom en mystisk bismak av rasbiologi från 1900-talets början.

Så här lät det i SVT:s kändissläktforskningsprogram tidigare i år:

Lasse Åberg står och meckar med en cykel i sitt garage. Han kommer från arbetarklass, berättar han. Från många led av smeder. Pappan var svarvare.

– Men jag bröt det när jag blev konstnär, säger han och ler åt TV-teamet som spelar in släktforskarprogrammet ”Vem tror du att du är?”.

Nu ska han med SVT:s hjälp ta reda på riktigt avlägsna släktingar, och det finns en förväntan om att hitta valloner. Den gamla arbetaröverklassen, som han uttrycker det.

Med lite tur och mycket skicklighet kommer man ofta till 1600-talet, säger släktforskningsexperten Ted Rosvall på landsarkivet i Uppsala till en förväntansfull Åberg. Den folkkäre mångsysslaren åker därefter till Venjan. Tillsammans med SVT:s inhyrda släktforskare hittar han en mästersmed på 1800-talet.

–”Du som är svarthårig måste ju ha vallonskt påbrå”, har jag ofta fått höra, även inom släkten, men det har ju aldrig blivit riktigt bekräftat. ”Ja, kanske det” har jag sagt, säger Lasse Åberg.

…

Det är ett litet samhälle i Kopparbergs  län som Åberg tar sig till, för att sedan cykla sig igenom till olika platser i de gamla smedbygderna.

– Man har ofta sagt om Venjansborna att de har turkblod i sig, men det har jag slagit dem ur hågen genom efterforskningar, säger en expert på smedsläkter som tituleras Leif.

– Men många här var ju mörkhåriga och hade mörka drag, de var smeder och hade ofta utländskt påbrå, kanske vallonskt, fortsätter Leif.

Smederna hade bott på Johannesholms bruk. Släktforskaren bläddrar och visar upp bilder inför en smått häpen Lasse Åberg.

– Tuffingar… många svarthåriga…Valloner?, undrar Åberg.

– Vi får se, svarar släktforskaren.

...

I Ockelbo-trakten hittar man så flera generationer kolare i Lasse Åbergs familj.

Efter mycket letande kommer man fram till en anfader, men hans namn klingar inte det minsta franskt. Han heter Mats Mattsson och har invandrat från Finland omkring år 1670.

– Jag hade aldrig kunnat tro att vi var skogsfinnar, konstaterar Lasse Åberg.

…

Ändå kanske det inte var så konstigt. Det var många finnar som kom till Ockelbo i slutet av 1500 –talet och framåt. Det fanns inte mindre än omkring 20 000 så kallade skogsfinnar i mitten av 1600-talet i Sverige, men endast uppskattningsvis max 4000 - 5000 valloner i första och andra generationen vid samma tidpunkt.

Maja Hagermans bok det rena landet

Å andra sidan är det så klart så att bara för att han på faderns sida inte härstammar från någon vallon i rakt nedstigande led, så utesluter inte det att han i andra led faktiskt gör det. Men det skulle å tredje sidan kunna vara från en ljushårig vallon. Det intressanta är att Åbergska familjens har kopplat sitt svarta hår till vallonerna, precis som många andra svenska familjer, och att denna koppling inte vilar på kunskap utan mer är en utväxt på en seglivad och mytologisk berättelse om ett urtida helblont Sverige. En berättelse som för inte så länge sedan backades upp politiskt av många inom etablissemanget.  Journalisten Maja Hagerman har försökt upplysa en bredare publik om fenomenet i boken ”Det rena landet”. Det tydligaste exemplet på detta tänkande var grundandet av det rasbiologiskt forskningsinstitutet 1921 som både vänstern och höger stödde . (Även om Hagerman inte kommer med egna rön sätter hon ett välbehövligt populärhistoriskt ljus på den mycket bräckliga grund som den tidiga ras-berättelsen om Sverige vilade på). 

Man behöver inte heller ha teorier om arkeologifynd av slavisk keramik i svensk mark för att förstå att Sverige inte har varit en rasren enklav. Som jag har skrivit om har det invandrat mängder med tyskar till Sverige i stort sett hela tiden, och tyskarna har ju knappast varit åtskilda, isolerade och ljushåriga.

Visst är det fantasieggande med berättelser om att valloner i släkten förklarar svenskarnas svarta hår, men på lite längre sikt är okunskapen sällan varken vacker eller konstruktiv.

Läs mer om skogsfinnarnaskolonisation.

Källa: SVT:s Vem tror du vad du är del 1 2012?, Nils Erik Villstrands Norstedts Sveriges Historia 1600-1721

Även finska innovationer nådde medeltida Sverige

Det var inte bara vallonerna som under medeltiden bidrog till att innovationer etablerades i stor skala genom invandring. De så kallade skogsfinnarna flyttade från det svenska rikets östra del under slutet av 1500-talet och framåt i ungefär 100 år. Nils Erik Villstrand skriver i Norstedts Sveriges Historia:

”Deras hemliga vapen var tuvrågen. Som namnet säger blev varje korn som såddes och grodde till en tuva med flera strån och sädesax. Tuvrågen måste därför sås glest. Med hjälp av tuvrågen öppnades en ny ekologisk nisch. Det blev möjligt att svedja och odla spannmål i granskog, eftersom den här typen av råg kunde tillgodogöra sig näringsämnen ur aska av barrträd”.

Även här handlade det om en sorts kolonisation. Finnbygdsområden uppstod från Tiveden i söder till den svenska lappmarken i norr och från Gästrikland i öster in i Norge i väster.  Inte mindre än 20 000 skogsfinnar levde i Sverige i mitten av 1600-talet. Denna kolonisation stöddes av staten eftersom den gav nya skattebetalare. Men en ny ekonomi och nya innovationer som delvis berörde en ny kolonisation, den vallonska, skulle sätta press på finnarnas produktionsvanor. Ur Sveriges Historia:

”På sikt kom dock det storskaliga svedjebruk som savolaxarna och deras ättlingar ägnade sig åt på kollisionskurs med kronans intresse av att slå vakt om tillgången på träkol till den expanderande metallframställningen. I 1647 års skogsordning var attityden till skogsfinnarna mycket restriktiv. Alla som fortsatte med sitt svedjebruk i områden med bergsbruk och vägrade börja odla upp åker eller kola till bruken skulle tvingas lämna sina torp”.

Men nybyggarna höll i praktiken fast vid sin nisch, en del flyttade till avlägsna trakter så att de fick leva i fred.

Källa: Norstedts Sveriges Historia 1600-1721

De vanligaste vallonnamnen i Sverige i dag

En relativt stor grupp i Sverige har namn som härör från valloninvandrarna. Även om de bara var drygt 2000 personer som stannade är antalet som bär namnen många i dag. Det finns hundratals vallonnamn i Sverige i dag. Men vilka är de vanligaste vallonnamnen i dag? Vilket är det vanligaste vallonnamnet?

Svar: Det vanligaste typiska vallonnamnet i dag är Gauffin. 623 bär namnet med den stavningen. En topp fem lista ser vad jag kan bedöma ut så här:

Gauffin	623
Hübinette	521
Birath	482
Gille	480
Bonnevier	479

Ur listan har exkluderats de vallonnamn som är vanliga i andra länder, eftersom man kan tänka sig att en stor del av bärarna härrör därifrån. Det finns ganska många Collin (även engelskt och vanligt i Frankrike), Tillman (tyskt, svenskt, amerikanskt mm.) och Toll (även tysk-baltiskt).

Källa: SCB:s namndatabas, namn registrerade 31 dec 2011, ej dubbelnamn.

Läs en mer fullständig lista över vanliga vallonnamn.

Du kan läsa mer om de vanliga och ovanliga vallonnamnen hos föreningen Sällskapet Vallonättlingar,

De vanligaste svenska vallonnamnen, del 2

Vad hette vallonerna när de kom hit? Och finns spår av deras namn i Sverige i dag? Ja, det finns massor av svenskar med vallonnamn. Här är några av de vanligaste svenska vallonnamnen:

Några kända vallonsläkter och antalet namnbärare i dag
Collin		1401
Tillman		773
Allard		654
Hübinette		521
Pousette		482
Gille		480
Drougge		284
Anjou		277
Mineur		270
Douhan		264
De Geer		162
Pira		142
Dubois		125
Dandanell		79
marteleur		33
Chenon		25
de Besche		19
Carlier		7
Bonnivier		4
Baudeau		3

Faktum är att Gouffin egentligen tillhör den absoluta toppen, och egentligen är det vanligaste av de typiska vallonnamnen. Denna lista baserar sig dock bara på den ursprungliga stavningen enligt historikern Douhans lista. Värt att tänka på är också att några av de vanligaste namnen med största sannolikhet har kommit in också på andra sätt än via valloninvandringen, det gäller till exempel Collin, Allard och Tillman. En topplista på de mer typiska vallonnamnen finns här.

Länk: Topp 5 typiska vallonnamn

Förklaring till listan: Två efternamn i hop, till exempel Collin-Ek, får endast i undantagsfall förekomma i folkbokföringen. Därför räknas det första efternamnet i stället som mellannamn och sådana ingår inte i SCB:s namnsökningsregister. Det finns alltså fler namnbärare på respektive namn. I sökningen ingår personer som var folkbokförda 31 december 2011 utan dem med skyddad identitet. Från historikern Bernt Douhans namnlista på några kända vallonsläkter har jag tagit bort dem som får 0 träffar. Det handlar om Bovie, Giulliam, Gouffeng, Lemoin. Här finns dock träffar på snarlik stavning, en stor träff får man om man till exempel stavar Gilljam – 213 namnbärare. 
Källa namnen, Bernt Douhan i antologin "Sicken turk", antalet namn SCB.

Vallonernas inkomster - goda löner lockade invandrarna till bruken

Vallonerna som kom hit fick troligen bättre löner här än vad de hade i hemlandet. Dels är det logiskt. Varför skulle de annars emigrera? De var inte religiöst förföljda, och ingen tvingade dem till Uppland och Östergötland. Men Bernt Douhan, som försökt kartlägga löneförhållande, skriver i sin doktorsavhandling från 1985 att tillförlitliga data saknas. Dels finns inte uppgifter om löner i Nederländerna och Liège, och dessutom är lönerna i kontrakten beskrivna i utländska valutor (men det borde väl antagligen gå att räkna om, min anmärkning).

Ändå finns anekdotisk bevisning. Douhan skriver i en not att det förefaller troligt att lönerna var bättre (not 29 sid 41). I ett brev från Matthias de Geer i Österby Bruk till en vän, Nicolas de Nivarlet i Durbuy, skriver den utvandrade vallonen att "du får mycket god förtjänst".

Dessutom finns uppgifter om att de vallonska musköttillverkarna tjänade 25 % mer än per tillverkad musköt än vad den svenska arbetskraften fick ( 6 gulden jämfört med 4,5 för de svenska).

Det verkar alltså mycket rimligt att anta att vallonernas löner var goda.

Mörkhåriga valloner – Vallonarmé på Stureplan

Här kan man se hur diskussionen om ett vallonskt utseende i Sverige, 400 år efter vallonivandringen, lever och frodas. Hanna Fridén som skrivit pratar till och med om en speciell käktyp.

Vallonska käkar?

Läs programledarens inlägg ”Min vallonarmé” på hennes tidigare bloggen, finns en del bilder på mörkhåriga svenskar.

Vallonerna som politiska flyktingar – en myt?

Enligt Herman Lindqvist i "Den svenska historien" var det inte bara ekonomiska skäl som gjorde att vallonerna nappade på värvarnas erbjudande om jobb i Norden. Det fanns också en religiös bakgrund. Som reformerta kände de sig hotade, skriver författaren. Men flyktingtesen är starkt omtvistad, och enligt vissa forskare motbevisad.

I Lindqvist historieskrivning är vallonerna annars som de ofta ter sig vid ett middagssamtal med halvlärda människor: yrkesstolta och hemlighetsfulla gällande sina arbetsmetoder, ganska segregerade. De höll sig för sig själva. Långt in på 1800-talet kunde man därför peka ut typiska vallonättlingar vid bruken i Uppland. Lindqvist skriver ”de hade i allmänhet mörkt hår, bruna ögon och skilde sig på många sätt från sina vanliga svenska arbetskamrater” ( hur nu de kunde ha svenska arbetskamrater om de höll sig för sig själva går han inte in på).

Deras hem var annorlunda och de klädde sig mer elegant än svenskarna på helgerna och många familjer pratade franska i hemmet ännu 100 år efter invandringen, får läsaren veta.

Frågan är om det bara är vallonen som politisk flykting som är en myt i ”Historien om Sverige”?

Sveriges boomande 1600-talsekonomi och valloninvandringen

Sverige låg ständigt i luven på grannstaterna under början av 1600-talet. För att ha råd med sina ständiga krig och krigshot krävdes en god ekonomi.  Ja, en ny ekonomi. Det blev smärtsamt tydligt vid ett fredsavtal med Danmark, som innebar att hela den svenska staten sattes på den ekonomiska pottkanten. Herman Lindqvist beskriver i ”Historien om Sverige” hur det som kom att kallas Älvsborgs lösen blev en katalysator för denna nya ekonomi.

En tid efter att danskarna härjat sig fram till närheten av Stockholm 1612 inleddes nämligen fredsförhandlingar som slutade med att Sverige, för att bland annat få tillbaka Kalmar och Öland, blev tvunget att acceptera en jätteskuld . Det är den som gått till historien som Älvsborgs lösen. Avtalet gick ut på att om inte Sverige betalade 1 miljon silverriksdaler inom sex år skulle Älvsborg, Göteborg och en del andra platser i bland annat Västergötland för alltid bli danskt. Det fick inte inträffa, resonerade kungen och hans rådgivare, som sjösatte en rejäl skattehöjning.

Men efter att ha beskattat alla medborgare hårt upptäckte staten Sverige att det måste in mer pengar via lån. Men inte heller det var nog. Därför började den svenska kronan att hårdsatsa på att underlätta export av kopparmalm. För att få fart på exporten bildades Kopparkompaniet där de största delägarna var Louis De Deer och Axel Oxenstierna.

De Geer och kompanjonen Willem De Besche grundade också ett konsortium som skulle ordna med både svenska lån och svensk export, och snart hade De Geer fått ensamrätt på att gjuta kanoner i Sverige. Hans företag började expandera och snart var Sverige Europas ledande kanonexportör.  Järnexporten växte också och Sverige blev även här Europaledande under 1600-talet. Det krigiska och ekonomiskt dynamiska Europa ropade efter malm och koppar, och Sveriges satsning föll väl ut.

Statens primära intresse gick alltså ut på att få in mer skatter, och det var alltså därför man byggde upp denna mer avreglerade ekonomi. Sverige kom att arrendera ut nästan all handel och industri till entreprenörer, varav många var skottar, tyskar och nederländare. De var inte svårlockade. Här fanns naturresurser, goda kommunikationer via havet och här fanns bra vägar. Här fanns dessutom massor av billig arbetskraft.  Lindqvist liknar Sverige med dagens utvecklingsländer (Jag kommer att tänka på Brasilien och Kina, men skillnaden är väl att de inte drivs av krig utan av vilja till välfärd och konsumtion). 

Många av entreprenörerna stannade kvar och tack vare sina affärer lyckades de bli en ny sorts överklass. De Geer var en av de mer lyckade. (Han blev faktiskt en av de mest lyckade affärsmännen överhuvudtaget som bedrev företag på svensk mark. Läs mer här).

För att se till att järnproduktionen blev så effektiv som möjligt rekryterade De Geer valloner i stor skala, efter att ha blivit inspirerad av sin kollega Willlem de Besche. Man kan säga att den svenska kronan importerade en teknisk innovation genom att låta hela vallonska samhällen etablera sig i Sverige. Vallonerna hade ett stort yrkeskunnande från sina hemtrakter, och eftersom det rådde lågkonjunktur i de Spanska Nederländerna och stadsstaten Liège gick dessa arbetare att övertala.  Ändå, påpekar Lindqvist, var majoriteten av de svenska bruken befolkade av svenska medborgare och den teknik man oftast använde var den tyska som infördes på 1500-talet och som utvecklades av inflyttade tyskar.

Källa: I huvudsak Herman Lindquist, Historien om Sverige

När dominerade Hansan?

Tyskarna har ju varit ett idogt invandrande folk till Sverige. Och vad vi vet började det med Hansan. Men när började handelsförbundet Hansan? Dick Harrison nämner 1356 som ett viktigt årtal:

"På ett möte i Lübeck 1356 började enskilda hanseköpmän att agera inte bara som enskilda intressenter utan också som representanter för sina städer. Orsaken var behovet av större sammanhållning i svallvågorna efter digerdödens härjningar och den därav uppkomna, allt intensivare, kampen om makt och resurser i Östersjöområdet".

Men i själva verket hade Hansan dykt upp betydligt tidigare.

"När grundades då original-Hansan? Frågan är omöjlig att besvara eftersom det rörde sig om flera hansor (den för vårt vidkommande mest berömda hade sitt säte i Visby och framträdde under beteckningen ”Tyskarna som uppehåller sig på Gotland”), vilka successivt började samarbeta med varandra. Fastställda årtal för grundande av de olika föreningarna saknas, men flertalet forskare menar att begynnelsen är att söka i andra hälften av 1100-talet."

Läs Harrisons hela inlägg här. 

Om varför allt fler har fel i böcker

Svenska Dagbladets kulturredaktion uppmärksammar att allt fler har fel.  

   I alla fall de som skriver faktaböcker. De fyra exempel de ger är i stort sett alla faktaböcker med historiska beskrivningar, med Herman Lindqvists ”Mitt i allt”, som det kändaste exemplet.

   Lindqvist beskrev där felaktigt en professor som antijudisk vid ett möte 1939. Ann-Marie Åsheden pekar i en annan bok om Palme-utredningen felaktigt ut två poliser som dömda i hovrätten, när de faktiskt frikänts i tingsrätten. Till böcker som diskuteras i termer av faktafel kan läggas Quick- boken. De få ståndaktiga Quick-jagarna som fortfarande står benen mumlar om faktafel i Hannes Råstams bok (dock utan att lägga korten på bordet).

Det verkar ha gått inflation i faktafel. Allt fler har fel, säger allt fler.

Varför är det så här? Förlagen försvarar sig med en teori om att det i dag är lättare och billigare att dra in de ofta små förstaupplagorna än förut. Det handlar om teknik i stället för ökat slarv. Men Svante Weyler har nog den bästa teorin:

 – Den facklitteratur som ges ut i dag blir allt mer subjektiv. Därför är det svårare att skilja på vad som är sant och icke-sant, säger han till SvD.

Frågan är om inte detta vägval är att föredra framför knastertorra böcker som bara innehåller påståenden som alla är överens om (det blir väldigt korta böcker). Vad som betraktas som sant förändras ofta. Fakta präglas av tolkningen av fakta. Nya rön tillkommer hela tiden.

   I fallet med en personlig betraktelse av Ludwig Wittgenstein, säger förläggaren Per Faustino att boken inte har faktagranskats eftersom det förutom en biografi också är en personlig betraktelse. Men vilken biografi är inte det?

Det är nog graden av personlig betraktelse som ökar. På detta sätt liknar dessa böcker journalistikens krönikör. Dessa snabbt producerade texter är ofta mer underhållande än mer torra nyhetstexter, men genren verkar oförklarligt nog ofta vara immun mot faktagranskning.  Om redaktören gillar budskapet kan nästan vad som helst påstås i en krönika. Förmodligen har detta mer sexiga sätt att skriva letat sig in i bokvärldens allra finaste borgar. Detta har i sin tur ökat antalet faktafel och även antalet faktafels-härvor.

   Å andra sidan, vilken bok av betydelse blir inte kritiserad. Och finns det faktaböcker utan fel?

Martin Kaunitz på Bonniers säger i alla fall så här till SvD Kultur:

– Det är väldigt olyckligt att det blir fel i faktaböcker. Men jag som har hållit på med facklitteratur i tolv år vet att det är förmodligen är fel i varenda bok.

Kaj Schueler, reporter på SvD, säger i en kommentar att förlagens försvar är ihåligt. Även om man skriver en personligt hållen bok måste fakta vara korrekta.

Sant.

En lärdom är väl att författare som vill beskriva fakta måste visa ödmjukhet inför sanningen på ett eller annat sätt, oavsett hur personlig boken är. Annars riskeras trovärdigheten och på sikt även behållningen i läsningen av faktaböcker. En annan lärdom är att böcker som påstår att de innehåller fakta alltid bör faktagranskas. 

En tredje iakttagelse är att bara för att en bok pekas ut som felaktig behöver det inte vara så. I  faktafelens tidevarv är det en tacksam retorik för dem som inte gillar sanningen. Till exempel för dem som fällde Quick.

Länk till SvD:s artikel:

http://www.svd.se/kultur/kan-vi-lita-pa-litteraturen_7528912.svd

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Fallet Thomas Quick - att skapa en seriemördare av Hannes Råstam.

180 spänn till vallonättlingarna

Jag har nu betalat in medlemsavgiften till Sällskapet Vallonättlingar.

Sällskapets emblem är
två ymninghetshorn

Ser fram emot tidningen som innehåller mycket kunskap om valloninvadnringen. Jag har läst ett antal årgångar redan så jag vet att man som läsare får en fullödig bild av det mesta som går att veta om vallonerna i Sverige.

Här finns deras hemsida. De har även ett forum där du kan skriva och ställa frågor.

Tyskarna kom med böckerna

Tyskarna har genom århundradena vida överstigit invandringen av vallonerna, vilket jag skrivit om i tidigare inlägg. Men vad gjorde de här? Det har förstås skiftat genom åren. Ett tag kom många tyska smeder hit, och precis som det fanns vallonsmide, fanns också tysksmide. (De bägge metoderna användes parallellt).

Men tyskarna gjorde andra saker också. Dick Harrisson skriver i dag att det var kringresande tyskar som introducerade boktryckarkonsten på 1400-talet.

"Tryckta böcker introducerades av kringresande tyskar under andra hälften av 1400-talet – det var vid denna tid alldeles för dyrt och komplicerat att inrätta permanenta tryckerier i landet. Den bokproduktion som på detta sätt bedrevs i Sverige var länge helt inriktad på andliga verk: helgonbiografier, mässböcker, breviarier och tideböcker".  

Läs hans inlägg: Sverige äldsta böcker.

Läs mer om den tyska invandringen till Sverige.

Intressant recension av Sveriges 1600-talshistoria i Axess

Hur kunde det fattiga och glest befolkade Sverige hävda sig så bra mot rikare och mer tätbefolkade länder?

Det fjärde bandet i
Nordstedts serie (2011)

Frågan ställs av Nils Erik Villstrand som skrivit ett band i  Norstedts historieserie. Frågan når mig genom Gunnar Wetterbergs recension av tre band i serien "Sveriges Historia" i det senaste numret av Axess.

Sverige-Finland hade under 1600-talet cirka 1 miljon invånare. Århundrandet var det kallaste på 8000 år.

Så hur kunde Sverige ha råd med denna krigsapparat, ( som ju drog nytta av de vallonska elitarbetarna)?

Svaret är tvådelat:

• Den politiska och militära ledningen var under ett par årtionden högklassig
• Motståndarna var svaga

Det sistnämnda är huvudförklaringen, skriver Wetterberg. Rysk oreda och konflikter mellan kung och adel i ett pressat Polen-Litauen spelade in, liksom reformationens uppslitande spänningar i det löst sammansatta tysk-romerska riket. Även Danmark hade problem med sitt ineffektiva adelsvälde. Förklaringen till stormaktens minskade makt följer samma logik: när Ryssland under tsar Peters reformer lyckades mobilisera sig igen blev det svårare för Sverige att hålla ställningarna.

Nils Erik Villstrand är tydligen "en av de främsta kännarna av det långa 1600-talet, åren 1600-1721" och Gunnar Wetterberg, som skrivit flera böcker om 1600-talet, har säkert rätt i det. 

Wetterberg sätter också den senaste historieskrivningen i en idéhistorisk belysning i sin långa recension.  I dag är de svenska historikerna tydligt påverkade av dels "Annales-skolan", som eftersträvar en helhetsbeskrivning av sociala, ekonomiska och mentala mönster, och dels marxistisk forskning. "Sveriges historia" är enligt Wetterberg en syntes.

Recensenten saknar dock kronologi, som tydligen är av underordnad betydelse för Annales-inspirerade historiker. Han saknar också input från flera betydelsefulla avhandlingar, särskilt Winbergs "Grenverket" som undersökte hur synen på jordägandet förändrades från 1600-talet och framåt och slog igenom i 1700-och 1800-talets avskaffade ståndsprivilegier.

Antalet vallonättlingar i Sverige ökar och ökar

Hur många är vallonättlingarna i Sverige? Hur många härstammar från hammarsmederna, kolarna, körarna, och vapentillverkarna som rekryterades från Europas mitt för knappt 400 år sedan?  

Svaret är: ingen vet. Svaret är också, intressant nog, att de blir fler och fler för varje uppskattning som går att finna under 1900-talet. De var ”cirka 30 000” i Svensk uppslagsbok 1936.  I Karl Kilboms bok om Vallonerna från 1958 ställer författaren frågan: ”Är uppgifterna om 40 000 – 60 000 riktiga?”

När författaren och vallonsläktsforskaren Kjell Lindblom gör en uppskattning i en artikel 2006 kommer han fram till ungefär 100 000, definierat på detta sätt:

”Man är vallonättling i snäv bemärkelse om man efter genomförd släktforskning på sin antavla har minst en av de till Sverige inkomna fransktalande vallonerna. I dag uppskattas omkring 100 000 svenskar vara ättlingar till de fransktalande vallonerna. Om också de tyska och holländska släkterna inkluderas växer antalet ättlingar till uppskattningsvis 200 000”.

Nu 1 miljon

Det här ger i och för sig utrymme för många fler än 100 000, eftersom det ser ut som om alla de som inte släktforskat och fått vallonträff räknas bort. Men någon annan siffra nämns inte.

Mycket talar för att dessa tidigare uppskattningar har varit alldeles för låga. I alla fall enligt

journalisten och släktforskaren Ulf Berggren. Han skrev i en kortare artikel i tidningen Populär Historia för några år sedan

”Sannolikt är nämligen antalet vallonättlingar i Sverige i storleksordningen 1 miljon. Tidigare har man uppskattat dem till betydligt färre, men dessa siffror har varit orealistiskt små. Då har man i första hand utgått från mängden invandrare och att de i vissa delar av landet länge gifte sig inom gruppen. Men majoriteten av valloner var mer eller mindre ensamma i sin trakt när de kom hit och eftersom de anlände tidigt på 1600-talet och snabbt började gifta sig med svenskar har de hunnit få ganska många ättlingar i dag”.

Och fler kan det bli...?

Och varför sluta med 1 miljon. Med en fet brasklapp om att jag varken är släktforskare eller matematiker kan jag tänka mig att de är betydligt fler än en miljon. Här räknar jag lite på det.

Tes: Majoriteten av alla svenskar är vallonättlingar

Är inte släktforskare eller matematiker, men det verkar vara fullt möjligt att en stor majoritet av alla svenskar är vallonättlingar.

Jag resonerar så här: En vallon gifter sig med en svensk 1630.  Idag har släkten fördubblats sig 13 gånger, och denne person har i dag 8192 släktingar.

Och här kommer det hisnande med tanke på att de invandrade vallonerna var omkring 1000 personer + familjer.

1000 * 8192 =8 192 000

Skulle det kunna vara så att i stort sett alla med svenska förfäder är vallonättlingar, i den meningen att de haft åtminstone en vallonsk förfader?

Oavsett hur många det handlar om, kan det vara intressant att räkna och diskutera vidare. Bland annat för att det finns en relativt färsk feluppfattning om att det är en myt att många skulle ha valloner i släkten.

En annan vinkel på det matematiska resonemanget ovan skulle också betyda väldigt många, svenskar är tyskättlingar.

Eller vad säger du?

Läs här om myten om myten.

.............................................................
Uppdatering: det är klart att man måste ta hänsyn till att en stor del, men kanske inte en majoritet, av valloninvandrarna stannade på vissa avskilda bruk och alltså i hög grad gifte sig med varandra för att behålla seder och bruk. Detta gör att den enkla matematiken inte fungerar klockrent, som en kommentator skrev.

Många av oss är valloner, och alla är tyskar?

Det finns förbluffande många vallonättlingar i Sverige. Antalet släktingar till den relativt lilla skara valloner som invandrade på 1600-talet uppgår enligt en uppskattning till 1 miljon. Det är kanske inte så konstigt att det i många familjer finns historier om vallonskt påbrå.

Men varför finns det inte en levande muntlig och skriftlig tradition kring tyskättlingar? Betydligt större invandring har skett från Tyskland, än från Vallonien och norra Frankrike. Ändå pratas det knappt någonting om tyskättlingar.

Tyskar har ju ständigt invandrat till Sverige, i princip så länge Sverige har funnits. Det har dessutom i regel rört sig om stora skaror av tyskar, (utom under 1800-talet, då fattig-Sverige präglades av utvandring). Några exempel:

• 1200-talet: Betydande tysk invandring på grund av att det tyska handelsförbundet Hansan dominerade handeln i norra Europa. Till exempel till Visby, Kalmar, Västerås och Stockholm (som från början var tvåspråkigt).
• 1300-talet: Stadslagen reglerade att de som styrde städer ”skola vara sex i allt, tre svenska och tre tyska”.
• 1400-talet: En tredjedel av de som betalade skatt i Stockholm vid mitten av seklet var tyskar.
• 1500-talet: Tyska bergsmän utvecklade bergsbruket. Även hantverkare flyttade hit
• 1600-talet: Många högre officerare förlagda på svensk mark var tyskar, och många tyskar sökte sig till Göteborg under 1620-talets oroligheter i norra Tyskland. Tyska smeder och vapenexperter anlände till flera bruk. Det var snarare tyska än svenska som var det samlande språket i Sverige.
• 1700-talet: Tyska entreprenörer, handelsmän och specialister, till exempel glasblåsare, fortsatte att komma till Sverige.

Även om jag inte hittat någon matematisk kartläggning är det uppenbart att de invandrade tyskarna är mångdubbelt fler än vallonerna, som ju under den berömda valloninvandringsepoken uppgick till 1000 personer och deras familjer.

Här har jag några teorier om varför.

Källor: Svanberg & Tydén, Johnson

http://intressant.se/intressant