fredag 28 september 2012

När dominerade Hansan?

Tyskarna har ju varit ett idogt invandrande folk till Sverige. Och vad vi vet började det med Hansan. Men när började handelsförbundet Hansan? Dick Harrison nämner 1356 som ett viktigt årtal:
"På ett möte i Lübeck 1356 började enskilda hanseköpmän att agera inte bara som enskilda intressenter utan också som representanter för sina städer. Orsaken var behovet av större sammanhållning i svallvågorna efter digerdödens härjningar och den därav uppkomna, allt intensivare, kampen om makt och resurser i Östersjöområdet".
Men i själva verket hade Hansan dykt upp betydligt tidigare.
"När grundades då original-Hansan? Frågan är omöjlig att besvara eftersom det rörde sig om flera hansor (den för vårt vidkommande mest berömda hade sitt säte i Visby och framträdde under beteckningen ”Tyskarna som uppehåller sig på Gotland”), vilka successivt började samarbeta med varandra. Fastställda årtal för grundande av de olika föreningarna saknas, men flertalet forskare menar att begynnelsen är att söka i andra hälften av 1100-talet."
Läs Harrisons hela inlägg här. 

torsdag 27 september 2012

Om varför allt fler har fel i böcker


Svenska Dagbladets kulturredaktion uppmärksammar att allt fler har fel.  
   I alla fall de som skriver faktaböcker. De fyra exempel de ger är i stort sett alla faktaböcker med historiska beskrivningar, med Herman Lindqvists ”Mitt i allt”, som det kändaste exemplet.
   Lindqvist beskrev där felaktigt en professor som antijudisk vid ett möte 1939. Ann-Marie Åsheden pekar i en annan bok om Palme-utredningen felaktigt ut två poliser som dömda i hovrätten, när de faktiskt frikänts i tingsrätten. Till böcker som diskuteras i termer av faktafel kan läggas Quick- boken. De få ståndaktiga Quick-jagarna som fortfarande står benen mumlar om faktafel i Hannes Råstams bok (dock utan att lägga korten på bordet).
Det verkar ha gått inflation i faktafel. Allt fler har fel, säger allt fler.
Varför är det så här? Förlagen försvarar sig med en teori om att det i dag är lättare och billigare att dra in de ofta små förstaupplagorna än förut. Det handlar om teknik i stället för ökat slarv. Men Svante Weyler har nog den bästa teorin:
 – Den facklitteratur som ges ut i dag blir allt mer subjektiv. Därför är det svårare att skilja på vad som är sant och icke-sant, säger han till SvD.
Frågan är om inte detta vägval är att föredra framför knastertorra böcker som bara innehåller påståenden som alla är överens om (det blir väldigt korta böcker). Vad som betraktas som sant förändras ofta. Fakta präglas av tolkningen av fakta. Nya rön tillkommer hela tiden.
   I fallet med en personlig betraktelse av Ludwig Wittgenstein, säger förläggaren Per Faustino att boken inte har faktagranskats eftersom det förutom en biografi också är en personlig betraktelse. Men vilken biografi är inte det?
Det är nog graden av personlig betraktelse som ökar. På detta sätt liknar dessa böcker journalistikens krönikör. Dessa snabbt producerade texter är ofta mer underhållande än mer torra nyhetstexter, men genren verkar oförklarligt nog ofta vara immun mot faktagranskning.  Om redaktören gillar budskapet kan nästan vad som helst påstås i en krönika. Förmodligen har detta mer sexiga sätt att skriva letat sig in i bokvärldens allra finaste borgar. Detta har i sin tur ökat antalet faktafel och även antalet faktafels-härvor.
   Å andra sidan, vilken bok av betydelse blir inte kritiserad. Och finns det faktaböcker utan fel?
Martin Kaunitz på Bonniers säger i alla fall så här till SvD Kultur:
– Det är väldigt olyckligt att det blir fel i faktaböcker. Men jag som har hållit på med facklitteratur i tolv år vet att det är förmodligen är fel i varenda bok.
Kaj Schueler, reporter på SvD, säger i en kommentar att förlagens försvar är ihåligt. Även om man skriver en personligt hållen bok måste fakta vara korrekta.
Sant.
En lärdom är väl att författare som vill beskriva fakta måste visa ödmjukhet inför sanningen på ett eller annat sätt, oavsett hur personlig boken är. Annars riskeras trovärdigheten och på sikt även behållningen i läsningen av faktaböcker. En annan lärdom är att böcker som påstår att de innehåller fakta alltid bör faktagranskas. 
En tredje iakttagelse är att bara för att en bok pekas ut som felaktig behöver det inte vara så. I  faktafelens tidevarv är det en tacksam retorik för dem som inte gillar sanningen. Till exempel för dem som fällde Quick.
Länk till SvD:s artikel:

måndag 24 september 2012

180 spänn till vallonättlingarna



Jag har nu betalat in medlemsavgiften till Sällskapet Vallonättlingar.

Sällskapets emblem är
två ymninghetshorn
Ser fram emot tidningen som innehåller mycket kunskap om valloninvadnringen. Jag har läst ett antal årgångar redan så jag vet att man som läsare får en fullödig bild av det mesta som går att veta om vallonerna i Sverige.


Här finns deras hemsida. De har även ett forum där du kan skriva och ställa frågor.

söndag 23 september 2012

Tyskarna kom med böckerna

Tyskarna har genom århundradena vida överstigit invandringen av vallonerna, vilket jag skrivit om i tidigare inlägg. Men vad gjorde de här? Det har förstås skiftat genom åren. Ett tag kom många tyska smeder hit, och precis som det fanns vallonsmide, fanns också tysksmide. (De bägge metoderna användes parallellt).

Men tyskarna gjorde andra saker också. Dick Harrisson skriver i dag att det var kringresande tyskar som introducerade boktryckarkonsten på 1400-talet.
"Tryckta böcker introducerades av kringresande tyskar under andra hälften av 1400-talet – det var vid denna tid alldeles för dyrt och komplicerat att inrätta permanenta tryckerier i landet. Den bokproduktion som på detta sätt bedrevs i Sverige var länge helt inriktad på andliga verk: helgonbiografier, mässböcker, breviarier och tideböcker".  
Läs hans inlägg: Sverige äldsta böcker.

Läs mer om den tyska invandringen till Sverige.

lördag 22 september 2012

Intressant recension av Sveriges 1600-talshistoria i Axess

Hur kunde det fattiga och glest befolkade Sverige hävda sig så bra mot rikare och mer tätbefolkade länder?

Det fjärde bandet i
Nordstedts serie (2011)
Frågan ställs av Nils Erik Villstrand som skrivit ett band i  Norstedts historieserie. Frågan når mig genom Gunnar Wetterbergs recension av tre band i serien "Sveriges Historia" i det senaste numret av Axess.

Sverige-Finland hade under 1600-talet cirka 1 miljon invånare. Århundrandet var det kallaste på 8000 år.

Så hur kunde Sverige ha råd med denna krigsapparat, ( som ju drog nytta av de vallonska elitarbetarna)?

Svaret är tvådelat:

  • Den politiska och militära ledningen var under ett par årtionden högklassig
  • Motståndarna var svaga

Det sistnämnda är huvudförklaringen, skriver Wetterberg. Rysk oreda och konflikter mellan kung och adel i ett pressat Polen-Litauen spelade in, liksom reformationens uppslitande spänningar i det löst sammansatta tysk-romerska riket. Även Danmark hade problem med sitt ineffektiva adelsvälde. Förklaringen till stormaktens minskade makt följer samma logik: när Ryssland under tsar Peters reformer lyckades mobilisera sig igen blev det svårare för Sverige att hålla ställningarna.

Nils Erik Villstrand är tydligen "en av de främsta kännarna av det långa 1600-talet, åren 1600-1721" och Gunnar Wetterberg, som skrivit flera böcker om 1600-talet, har säkert rätt i det. 

Wetterberg sätter också den senaste historieskrivningen i en idéhistorisk belysning i sin långa recension.  I dag är de svenska historikerna tydligt påverkade av dels "Annales-skolan", som eftersträvar en helhetsbeskrivning av sociala, ekonomiska och mentala mönster, och dels marxistisk forskning. "Sveriges historia" är enligt Wetterberg en syntes.

Recensenten saknar dock kronologi, som tydligen är av underordnad betydelse för Annales-inspirerade historiker. Han saknar också input från flera betydelsefulla avhandlingar, särskilt Winbergs "Grenverket" som undersökte hur synen på jordägandet förändrades från 1600-talet och framåt och slog igenom i 1700-och 1800-talets avskaffade ståndsprivilegier.


måndag 17 september 2012

Antalet vallonättlingar i Sverige ökar och ökar


Hur många är vallonättlingarna i Sverige? Hur många härstammar från hammarsmederna, kolarna, körarna, och vapentillverkarna som rekryterades från Europas mitt för knappt 400 år sedan?  

Svaret är: ingen vet. Svaret är också, intressant nog, att de blir fler och fler för varje uppskattning som går att finna under 1900-talet. De var ”cirka 30 000” i Svensk uppslagsbok 1936.  I Karl Kilboms bok om Vallonerna från 1958 ställer författaren frågan: ”Är uppgifterna om 40 000 – 60 000 riktiga?”

När författaren och vallonsläktsforskaren Kjell Lindblom gör en uppskattning i en artikel 2006 kommer han fram till ungefär 100 000, definierat på detta sätt:
”Man är vallonättling i snäv bemärkelse om man efter genomförd släktforskning på sin antavla har minst en av de till Sverige inkomna fransktalande vallonerna. I dag uppskattas omkring 100 000 svenskar vara ättlingar till de fransktalande vallonerna. Om också de tyska och holländska släkterna inkluderas växer antalet ättlingar till uppskattningsvis 200 000”.
Nu 1 miljon
Det här ger i och för sig utrymme för många fler än 100 000, eftersom det ser ut som om alla de som inte släktforskat och fått vallonträff räknas bort. Men någon annan siffra nämns inte.
Mycket talar för att dessa tidigare uppskattningar har varit alldeles för låga. I alla fall enligt
journalisten och släktforskaren Ulf Berggren. Han skrev i en kortare artikel i tidningen Populär Historia för några år sedan
”Sannolikt är nämligen antalet vallonättlingar i Sverige i storleksordningen 1 miljon. Tidigare har man uppskattat dem till betydligt färre, men dessa siffror har varit orealistiskt små. Då har man i första hand utgått från mängden invandrare och att de i vissa delar av landet länge gifte sig inom gruppen. Men majoriteten av valloner var mer eller mindre ensamma i sin trakt när de kom hit och eftersom de anlände tidigt på 1600-talet och snabbt började gifta sig med svenskar har de hunnit få ganska många ättlingar i dag”.
Och fler kan det bli...?
Och varför sluta med 1 miljon. Med en fet brasklapp om att jag varken är släktforskare eller matematiker kan jag tänka mig att de är betydligt fler än en miljon. Här räknar jag lite på det.

söndag 16 september 2012

Tes: Majoriteten av alla svenskar är vallonättlingar


Är inte släktforskare eller matematiker, men det verkar vara fullt möjligt att en stor majoritet av alla svenskar är vallonättlingar.
Jag resonerar så här: En vallon gifter sig med en svensk 1630.  Idag har släkten fördubblats sig 13 gånger, och denne person har i dag 8192 släktingar.
Och här kommer det hisnande med tanke på att de invandrade vallonerna var omkring 1000 personer + familjer.
1000 * 8192 =8 192 000
Skulle det kunna vara så att i stort sett alla med svenska förfäder är vallonättlingar, i den meningen att de haft åtminstone en vallonsk förfader?

Oavsett hur många det handlar om, kan det vara intressant att räkna och diskutera vidare. Bland annat för att det finns en relativt färsk feluppfattning om att det är en myt att många skulle ha valloner i släkten.

En annan vinkel på det matematiska resonemanget ovan skulle också betyda väldigt många, svenskar är tyskättlingar.
Eller vad säger du?

Läs här om myten om myten.

.............................................................
Uppdatering: det är klart att man måste ta hänsyn till att en stor del, men kanske inte en majoritet, av valloninvandrarna stannade på vissa avskilda bruk och alltså i hög grad gifte sig med varandra för att behålla seder och bruk. Detta gör att den enkla matematiken inte fungerar klockrent, som en kommentator skrev.

lördag 15 september 2012

Många av oss är valloner, och alla är tyskar?


Det finns förbluffande många vallonättlingar i Sverige. Antalet släktingar till den relativt lilla skara valloner som invandrade på 1600-talet uppgår enligt en uppskattning till 1 miljon. Det är kanske inte så konstigt att det i många familjer finns historier om vallonskt påbrå.

Men varför finns det inte en levande muntlig och skriftlig tradition kring tyskättlingar? Betydligt större invandring har skett från Tyskland, än från Vallonien och norra Frankrike. Ändå pratas det knappt någonting om tyskättlingar.

Tyskar har ju ständigt invandrat till Sverige, i princip så länge Sverige har funnits. Det har dessutom i regel rört sig om stora skaror av tyskar, (utom under 1800-talet, då fattig-Sverige präglades av utvandring). Några exempel:
  • 1200-talet: Betydande tysk invandring på grund av att det tyska handelsförbundet Hansan dominerade handeln i norra Europa. Till exempel till Visby, Kalmar, Västerås och Stockholm (som från början var tvåspråkigt).
  • 1300-talet: Stadslagen reglerade att de som styrde städer ”skola vara sex i allt, tre svenska och tre tyska”.
  • 1400-talet: En tredjedel av de som betalade skatt i Stockholm vid mitten av seklet var tyskar.
  • 1500-talet: Tyska bergsmän utvecklade bergsbruket. Även hantverkare flyttade hit
  • 1600-talet: Många högre officerare förlagda på svensk mark var tyskar, och många tyskar sökte sig till Göteborg under 1620-talets oroligheter i norra Tyskland. Tyska smeder och vapenexperter anlände till flera bruk. Det var snarare tyska än svenska som var det samlande språket i Sverige.
  • 1700-talet: Tyska entreprenörer, handelsmän och specialister, till exempel glasblåsare, fortsatte att komma till Sverige.
Även om jag inte hittat någon matematisk kartläggning är det uppenbart att de invandrade tyskarna är mångdubbelt fler än vallonerna, som ju under den berömda valloninvandringsepoken uppgick till 1000 personer och deras familjer.

Här har jag några teorier om varför.

Källor: Svanberg & Tydén, Johnson




http://intressant.se/intressant


fredag 14 september 2012

Varför finns det inga tyskättlingar, när vallonättlingarna är så många?


Om du googlar vallonättlingar får du cirka 4500 träffar. Söker du på tyskättlingar får du cirka 1200, och då handlar extremt få inlägg (jag har inte orkat läsa ögna mer än ett 100-tal) om tyskättade svenskar, utan om tyskättlingar i exempelvis USA, Namibia eller Brasilien. 

Ändå är det uppenbart att de med tyska förfäder i Sverige är mångdubbelt fler än dem med koppling till vallonerna. Mängder av köpmän, bergsmän, soldater och flyktingar har nämligen emigrerat från Tyskland till Sverige, och det under flera århundranden.

Frågan är varför vallonättlingen är ett levande begrepp, men inte tyskättlingen? (eller holländarättlingen eller skotskättlingen för den delen).

Det finns en rad tänkbara förklaringar, som jag ser det:
  1. Valloninvandringen var så speciell och unik i Sverige jämfört med andra invandringsmönster att berättelserna är så mycket mer intressanta om denna grupp.
  2. Efter andra världskriget växte en misstänksamhet mot allt tyskt fram. Att glömma denna del av Sveriges historia var skönt och dessutom bra PR internationellt.
  3. Att berättelsen om vallonerna har en dramaturgisk potential som inte till exempel berättelsen om finnar, tyskar, britter och holländare inte kan mäta sig med.
  4. Vallonerna var till skillnad från tyskarna relativt olika svenskarna.
  5. Att tyskättlingarna är så många i Sverige att begreppet bli överflödigt. De flesta svenskar har en eller flera tyskar som förfäder.
  6. De historiska vallonerna uppfattas i dag ha varit mycket annorlunda svenskarna när de invandrade, till skillnad från ovan nämnda grupper.
  7. Från en släktforskarexpert på forumet Skalman: tyskarnas invandring var liten efter det att folkbokböringen färdigbyggts i Sverige.
Jag tror att den största delen av förklaringen kan hittas i punkt 5 och 6. Mer om detta senare.

Uppdatering: en annan aspekt som kanske är en av de tyngsta 8: valloninvandringen var en riktig framgångsaga, i alla fall stora delar av den. I korthet: Många var elitarbetare som bidrog till exportboomen som möjliggjorde både individuella klassresor och svenska ekonomiska framgångar.


Intressant.se

torsdag 13 september 2012

Varför kom vallonerna till Sverige?

Kort svar: De ville tjäna pengar

Långt svar: Länge trodde skribenter och intellektuella i Sverige att vallonerna kom till Sverige på grund av religiös förföljelse. Eftersom det under början av 1600-talet bedrevs fruktansvärda krigshandlingar med religiösa förtecken på många håll i Europa är detta inte helt långsökt. De som invandrade till Sverige var främst kalvinister, men det fanns även en del som var katoliker, och bägge grupper ( och många andra) var förföljda på sina håll. Men vallonerna som kom till Sverige värvades från områden där de inte var förföljda.

De kom dock till Sverige indirekt till följd av 30-åriga kriget. Striderna och den kapsejsade ekonomi som följde i dess spår gjorde att den en gång så blomstrande järnhanteringen i Vallonien gått i stå. Många fick se lönerna sjunka och det uppstod arbetsbrist. Därför var det inte så konstigt att många smeder och andra järnarbetare och deras familjer nappade på agenternas lockrop om bättre villkor i norra Europa.

Källa: Kilbom

Uppdatering 20121210: I Ture Hållanders avhandling "Vägen in i Sockenkyrkan" från 2000 polemiserar författaren i viss mån mot den etablerade svenska synen. Han utesluter inte att religiösa faktorer kan ha spelat in för en del av vallonerna, även om han inte påstår att religion skulle ha varit en direkt anledning.

"Utgångspunkten måste därför vara att vallonerna flyttade till Sverige på grund av en kombination av ekonomiska, sociala och religiösa faktorer. Det kan annars vara svårt att förstå att just protestanter utvandrade till Sverige från detta i hög grad katolska område".   


http://intressant.se/intressant

söndag 9 september 2012

När kom vallonerna?

De första vallonerna kom i slutet av 1500-talet framför allt till Värmland. Den stora mängden kom mellan 1620 och 1650, och då främst till Uppland och i viss mån Östergötland.

Källa: Bland annat Populär Historia, Berggren.

måndag 3 september 2012

Från lågkonjunkturens Liège till järnboomen i Norden


När de cirka 2000 vallonerna sa adjö till vänner och släktingar i trakterna kring floden Meuse, när de satte sig i vagnarna, när de klev på båtarna för sitt livs resa, då hade de ett tydligt mål framför sig.  Få svenskar vet i dag vilket detta mål var.
   Även en historiskt nyfiken person gissar ofta på att målet var att undgå krig, eller att få utöva sin religion fritt. Det är inte så konstigt. Det som svenskar i regel kan om 1600-talet är att det var ett århundrade präglat av blodiga religiösa krig.
Vallonerna var inte förföljda   
Men kalvinisterna, till vilka vallonerna hörde, var inte förföljda i sina hemtrakter.  Däremot var trakterna kring Liège drabbade av kriget. Produktionen av järn och vapen – vallonernas specialitet – hade stoppats upp av krigens blockader.
  Enligt forskaren Maj-Britt Nergård slogs järnhanteringen i vissa av dessa trakter i spillror för att aldrig mer återhämta sig. Men den ”vallonska” praxisen hade inte krossats. Affärsmännen flyttade men behöll sina europeiska kontakter och nätverk. De hade upptäckt att deras affärssystem och tekniska kunnande i form av en specialutbildad vallonsk yrkeskår, fungerade även i andra länder med de nödvändiga förutsättningarna:
  • skog
  • järnmalm
  • vattenkraft                                                 
Sverige var ett av dessa länder.