På besök i vallonsmedjan på Österby bruk

Ingången till vallonsmedjan i Österby Bruk

I helgen var jag på guidad tur i Österby Bruk (igen, jag var där för 15 år sedan).

Vallonsmedjan där är unik i sitt slag eftersom den nästan ser ut som den gjorde för 300 år sedan. 



Vallonsmedjan stängdes först 1906, efter att ha producerat stångjärn i drygt 300 år.

Några av de intressantaste informationsbitarna som vår guide bidrog med under den cirka 1,5 timmar långa guidade turen:

• De kalvinistiska prästerna som immigrerade för att ta hand om det religiösa för invandrarna fick en hel del tid över, och det var alltså därför de fungerade som lärare för barnen (det fanns alltså en sorts allmän skola på bruken redan på 1600-talet).
• Ståmilan - en sorts koltillverkning - var en vallonsk innovation.
• Dyrt Järn. Vissa år kostade vallonjärnet mer än guld på världsmarknaden.
• Lönen betalades delvis i natura: ved, sill, men också pengar. Det betydde oftast en kredit i brukets affär (oklart dock vilket århundrade guiden talade om här).

Här kan du se hur Herrgårdstiftelsen Österby Bruk själva sammanfattar historien:

Vallonsmedjan Österby Bruk - Den korta versionen

 

Axel Oxenstierna kunde rekrytera specialister tack vare 30-åriga kriget

Även professorer arbetskraftsinvandrade

En av anledningarna till  att det kom en hel del invandrare till Sverige under 1600-talet var att Sverige rikskansler Axel Oxenstierna såg ekonomiska förtjänstmöjligheter tack vare det 30-åriga kriget. Han utnyttjade det faktum att Sverige var förskonat från härjningar och plundringar.

Den som flyttade till Sverige slapp i regel soldater som med våld tog för sig av befolkningens resurser.  Arbetskraftsinvandringen blev möjlig genom att Oxenstierna byggde upp ett nät av svenska agenter i utlandet. I första hand rekryterades agenterna för diplomatiska uppdrag och underrättelsetjänst. Men de jobbade också för att locka arbetskraft till Sverige. 

Vallonerna och de andra bruks- och skogsarbetarna var alltså inte ensamma om att värvas. Gunnar Wetterberg räknar i sin bok ”Levande 1600-tal” upp några av alla de yrkesgrupper som kronan lockade hit. Vad sägs om:

• Tjärbrännare
• Humlegårdsmästare
• Sockersjudare
• Glasfabrikanter
• Professorer

 

Vallonbruk i Baskien på 1600-talet

Vallonerna utvandrade inte bara till Sverige och Svenska Finland. Enligt historikern Anders Florén utvandrade valloner även till Rhenlandet i dagens västra delar av Tyskland. Det fanns även grupper av valloner som utvandrade till England och Spanien/Baskien.

Historikern Ander Florén spekulerar även i om det kunde finnas en migration mellan de olika koloniliknande affärsrörelserna, och han lutar sig mot ett speciellt vittnesmål.

"År 1623 nämner De Geers svåger att han träffat valloner i Västerås som arbetade vid ett bruk i Värmland. Vid samma bruk fanns också, meddelade de, en man som talade god vallonska och som skröt om att hade förestått ett järnverk i Viscaya, men som i verkligheten inte förstod sig på smide "mer än ett barn"".

Biscaya, som är en del av det järnrika Baskien, var ju just det område i Spanien där en Jean Curtis anlade flera järnbruk, enligt Florén.

Vallonbullen

Du kanske har hört talas om vallonsmide och vallonsutseende och kanske till och med vallontumme? Men har du hört talas om vallonbulle? Vallonbullen finns att äta på bland annat Stadsmissionens restaurang på Stortorget i Gamla Stan, Stockholm.
(http://www.stadsmissionen.se/Matochkonferens/Cafe--Lunch/)

Helt unikt för Stadsmissionen verkar det inte vara. Men nästan.

Om du googlar får du 85 träffar på vallonbulle.

Här är ett recept:
http://mayolika.blogspot.se/2009/12/vallonbullar.html

Vad jag förstår är det en form av vetebullar med hål i där man lägger smör eller vanlijkräm.  Så här skriver Tasteline. Gör en vanlig vetebulledeg och sedan så här:

Vallonbullar: Kavla inte ut degen utan gör runda bullar som får jäsa. Rör ihop lika mycket smör och socker, smaksätt med ca en tesked vaniljsocker. När bullarna har jäst klart: tryck ett grop i mitten av bullen och fyll med smörkrämen. Pensla med uppvispat ägg, strö över flagad mandel och grädda.

I senaste numret av Vallonättlingen finns en liten artikel om vallonbullen. Här noterar man att i den gamla vallonbygden i Österby har gjort en variant med mandelmassa i stället för smör.

Liten guidad visning av vallonsmedjan i Österby bruk på nätet

Hittade en liten och färsk visning av Österby bruk. En återgivning av en guidad tur på bruket. Det verkar ha varit en initierad guide som berättat om Österby bruk och vallonsmedernas historia där.

Tydligen så arbetade de i treskift. Men inte som vi moderna människor tänker oss treskift, med tre arbetslag som byter av tre gånger om dygnet.

Nej, enligt denna rapport arbetade de tre timmar, sov tre timmar, arbetade tre timmar, sov tre timmar etc etc. Låter för hårt för att vara sant. (Jag ska kolla upp detta). Här kan du se bilderna från Österby bruk.

http://www.slideshare.net/ElisabetJagell/vallonsmedjan-i-sterbybruk

I skuggan av valloninvandringen: Wira bruk - ett tyskbruks uppgång och fall

I förra inlägget undrade jag lite över varför begreppet vallonbruk är så etablerat i Sverige, medan begreppet tyskbruk i stort sett lyser med sin frånvaro. En förklaring skulle förstås kunna vara att det inte finns några tyskbruk.

Men i fallet med Wira bruk undrar jag om man inte kan tala om ett tyskbruk. I sommarnumret av Teknikhistoria kan du läsa om detta bruk som ligger vid Viraån mellan Stockholm och Norrtälje i Uppland.

Här finns ett bruk som till stor del byggde på import och arbetskraftsinvandring av tyska specialister, inte helt olikt den invandring av valloner som skedde till andra bruk.

Bakgrunden till de invandrade tyskarna är att Sverige behövde tillverka fler egna vapen, och inte vara så beroende av vapenimport. När Sverige går in i 30-åriga kriget ger Gustav II Adolf Clas Fleming i uppdrag att förbättra vapenförsörjningen ( eller kanske till och med "lösa vapenförsörjningen", som Teknikhistoria skriver).

Han bygger vapensmedjorna längs Viraån, på sina egna marker. Men uppenbarligen finns inte personal att tillgå.  Han rekryterar därför smeder utomlands, "främst från Solingen i Tyskland, som vid den här tiden är berömt för sitt högklassiga smide. De tyska smederna går med på Flemings erbjudande då de hoppades på större frihet" i Sverige.

Enligt Teknikhistoria tvingades Fleming smuggla ut de tyska smederna eftersom någon eller några makthavare (oklart vilka) ville behålla kunskapen i Tyskland. Väl i Sverige försökte så Fleming hålla kvar den tyska expertisen vid sina bruk. I Wira bruks äldsta privilegiebrev från 1635 står att "ingen får locka eller borttubba arbetarna", refererar tidningen.

Det borde alltså, i alla fall under en överskådlig tid, ha varit ett bruk dominerat av tyskar, och nog vore det konstigt om inte detta satte sin prägel på kulturen och omgivingen på liknande sätt som vallonerna gjorde på sina bruk, om än kanske inte samma höga grad. (En intressant fråga är om det finns fler likheter, till exempel om de likt vallonerna slapp hotet om att bli utskrivna som soldater).

Hur gick det då för Wira bruk? Bruket får ensamrätt till att leverera värjor till den svenska staten. Wira hade till och med förmånliga kungliga privilegier som skattelättnader, och enligt Stiftelsen Wira Bruk hade tillverkaren tidvis även ensamrätt på leverans av sablar och bajonetter till den svenska armén.

Som mest görs 12 000 värjklingor om året. Längre fram  mot århundrandets slut räcker det tydligen inte. Den krigiska statsapparaten tvingas beställa värjor från västmanländska Wedevåg. Brukat omtalas dock som ett av de främsta på området en bra bit in på 1700-talet, ända till 1775 faktiskt.

"Med tiden övergick tillverkningen till att domineras av fredligare bruksföremål som liar och yxor", skriver stiftelsen som driver bruket i dag.

Den kommersiella verksamheten på Wira bruk upphörde år 1948, drygt 300 år efter att Fleming hade rekryterat specialiserade tyskar.

Läs om vad begreppet tyskbruk, i den begränsade mån det använts, har stått för i officiella texter  i detta inlägg.

Här kan du läsa om Wira bruks historia på brukets egen hemsida.

Här finns en text av Stockholms Länsmuseum om bruket.

Tyskbruk - finns de?



          

             Vallonbruk eller Tyskbruk?

Vallonbruk är ett etablerat begrepp.
Men hur är det med tyskbruk?

Trots att många tyskar invandrat genom århundrandena så är ordet gåtfullt okänt i folkmun. Ändå var det inte bara valloner som rekryterades till Sverige under Stormaktstiden och tiden strax före för att utveckla smide och järnhantering på det växande antalet järnbruken.

Tyska smidesarbetare lockades också till Sverige. Det fanns bruk där smederna till stor del var tyska, och en vanlig smidesmetod på 1600-talet och framåt kallades tysksmide. Det borde finnas grund för att kalla en del av de många historiska bruken i Sverige för tyskbruk.

Hittills har få använt ordet. En snabb googling visar blott tre resultat för tyskbruk (fem med dubbletter).

Dels finns en kortare, och tidig, forskningsrapport av forskaren i ekonomisk historia Göran Rydén. Där får man bland annat veta att

att flertalet tyskbruk efter 1845 övergick till

lancashiresmide. Det är därför viktigt att tänka sig tysksmidets arbetsorganisation

som en utgångspunkt vid studiet av lancashiresmidets. Huvuddelen

av den svenska stångjärnsproduktionen var före 1845 tysksmitt

stångjärn.

Ordet tyskbruk finns också i ett sammandrag av Jernkontoret ur Sveriges Nationalatlas, 2011 av Per Ax:son Hambrunger 2012 

 

Även stångjärnssmidet kan delas in i två huvudkategorier: vallonsmide och tysksmide.  Metoderna hade stora likheter, men slutprodukten i form av stångjärn fick olika användningsområden. Tysksmidet var det vanligaste och  svarade under 1700-talet för ca 80% av det producerade stångjärnet för export. Det tysksmidda järnet var ett mjukt och formbart järn, det vallonsmidda hårdare. Vallonbruken var långt färre än tyskbruken, men de var överlag tydligt större. I mitten av 1700-talet drevs smide vid knappt 20 vallonbruk, så gott som alla i Norduppland, och 340 tyskbruk i övriga Bergslagen samt andra delar av Sverige och Finland.

Den tredje träffen handlar om en norrman eller dansk som använder begreppet tyskbruk i språklig mening, det vill säga att man brukar tyska.

Det verkar vara så att det inte bara är så att ordet tyskbruk är väldigt sällsynt. Det är också så att det inte används i den betydelse som ofta folk lägger i ordet vallonbruk, som då inte bara syftar till en viss teknik, utan också till ett sorts samhälle och en speciell etnisk kultur.

Vad detta kan bero på får bli föremål för vidare research.

Uppdatering: Florén använder i en essä i boken "Svenskt järnet under 2500 år" begreppet tysksmidesbruk, dock rel. okänt begrepp enligt Google


Länkar:

Göran Rydéns forskningssammanställning, 1984:

* GAMMELSTILLA STÅNGJÄRNSSMEDJA - DiVA

Hambrungers sammanställning 2012:

 

* http://hambrunger.dinstudio.se/empty_113.html

 

Vallonskt utseende i Stocholm 2013

Köpte i dag en garderob av en vallonsk familj. Jag förstod inte så mycket av deras franska, men de var trevliga och hurtiga, och mycket bra på att montera ned IKEA-möbler.

Efter tre år i Stockholm skulle de åka hem till Bryssel. Mötet med dem påminde mig mest om var hur svårt det är att vidmakthålla myten om ett vallonskt utseende som gått i arv i 400 år. Visserligen var paret och hälften av deras barn brunhåriga, men det är inte så att de omöjligen skulle kunna vara nordeuropéer.

Skulle de prata bred stockholmska skulle jag inte tänka - åh, deras föräldrar måste ha varit sydlänningar. Nu tänkte jag i och för sig: ah, de ser typiskt Begiska ut, men det handlade nog om att jag just fått reda på att de var Belgien.

Vad säger du?

Finns det verkligen ett typiskt vallonutseende?

Eller ett typiskt belgiskt utseende som är urskiljbart från det nordeuropeiska? Jag är som du ser lite skeptisk.

Järnet ritade om samhället redan på forntiden

Just nu visar SVT serien ”Mänsklighetens historia”. Den borde du se. Inte för att den är noggrann i detaljerna och redovisar kniviga forskningsfrågor kring vår historia. Nej, det är snarare en kvällstidningsversion av dina gamla historieböcker. I stället för rader av årtal och kunganamn tar du del av magnifika animationer av byggnadsverk och iscensatta miljöer från förr. Skådespelare slåss och lider och arbetar och marscherar och blickar mot horisonten. Och marscherar igen. Det känns som om Russel Crowe när som helst ska hoppa fram i Gladiatorkläder.

Men det är inte bara krig. I del två zoomar berättaren in på en grupp mineralarbetare på en ö i östra medelhavet någon gång i en obestämd forntid(eftersom årtal i regel inte används i denna serie).

Det så viktiga tennet hade börjat sina, en viktig ingrediens för att tillverka brons.  En grupp sinnrika metallspecialister kom då på att den rödaktiga bergarten som var så vanlig på ön innehöll nya möjligheter. De kom på att stenarna från berget innehöll järn.

Järnet var en mycket bättre metall än bronset, även om den krävde enorma mängder arbete. Och mycket kol, vilket fick till följd att mycket av skogarna höggs ned i södra Europa.

Det är lätt att glömma bort att även järnet är en uppfinning, eller snarare en innovation. En innovation på vilken andra innovationer är byggda (bland annat vallonsmidet på kring år 1600.) Men inte efter detta program.

Det finns föremål av järn i Sverige tillverkade så tidigt som 1200 f.kr, och produktionen av föremålen tog fart redan på 800 – 700-talet f.kr (enligt Norstedts Sveriges Historia). Enligt programmet lever vi fortfarande i järnåldern på sätt och vis. Fortfarande betyder järn väldigt mycket. Stålindustrin i Sverige är betydelsefull.

Men järnåldern nu? I dag? Ja, programmet är som sagt som en sorts kvällstidning. Men en bra sådan, som väcker det historiska intresset till liv. Den som aldrig funderat kring ett så livs- och välfärdsviktigt material som järn kommer att ha gjort det efter detta program.

Finns här ett tag till:

http://www.svtplay.se/video/1249794/del-2-av-12-jarn

Här kan du läsa lite av Helsingborgs Dagblad skriver om TV-serien Mankind the story of all us, som den heter på engelska.         

http://hd.se/noje/2013/05/29/en-historia-byggd-pa-krig/

Här kan du se några ord från teamet bakom tv-serien.

http://www.youtube.com/watch?v=hJ1fY_QmcnM

De Besche la grunden för de Geers svenska försvarsimperium

Det var inte helt av egen maskin som Louis de Geer fick idén till att börja sälja kanoner i större skala från Sverige till det krigsintensiva Europa. I stället var det Willem de Besche, som likt de Geer var född i Liège, som först hade arbetat upp ett ansenligt kontaktnät och påbörjat industriell tillverkning i Sverige.

Bland annat hade han bjudits in 1595 av hertig Karl till Sörmland där han raskt byggde upp en produktion av metalltråd och plåt. Enligt Populär Historia införde han en ny teknik för att pressa plåtar till harnesk och han utvecklade även tillverkningen av lätta järnkanoner.

Genom sin handel kom han i kontakt med den yngre de Geer som sedan 1615 var verksam i Amsterdam. Och redan under Louis De Geers första år i Amsterdam började de bägge nederländska affärsmännen diskutera hur affären i Sverige skulle kunna utvecklas.

"De Geer hade kapitalet och visionerna, medan de Besche satt inne med lokalkännedom och teknisk kunskap", skriver Populär Historia.

1616 fick de Besche arrendera en del av Finspångsverken och snart fick man ensamrätt på tillverkningen av gjutna järnkanoner. De Besche och de Geer, som tog över hela försvarsproduktionen kring år 1627, låg bakom att Sverige kunde gå in i 30-åriga kriget med uppbackning från en av Europas främsta vapenindustrier.

Louis de Geer blev den ledande försvarsindustrimannen i riket. Denna vapenindustri blomstrade under andra hälften av 1600-talet, då i händerna på de Geers ättlingar och andra nederländska handelsmän.

Källor:Armémuseum, Populär Historia 2013, Svensk uppslagsbok. Malmö 1931. (genom Wikipedia)

Vasa och tyskarna la grunden för den kommande vallonindustrin

I en artikel i Populär Historia har skribenten tagit fasta på en rad milstolpar i den svenska vapenexportens historia, där ju vallonerna har haft ett stort inflytande. Men det började en tid före valloninvandringen. Gustav Vasa hade tröttnat på att Sverige var beroende av vapenimport, och ville därför starta en svensk vapenindustri. Han började med att införa Arboga faktori 1551 för tillverkning av bland annat klingor och rustningar.

Enligt författaren är detta vid sidan av bergsbruket starten för den svenska industrin. (och alltså inte en uppfinning av Louis de Geer, som ibland påstås).
1560 anlades Guldsmedshyttan i Västmanland där den första organiserade tillverkningen av kanoner och kanonkulor startade.

Ungefär samtidigt inbjöds tysken Gilius Packet för att börja gjuta kanoner på Norrmalm Stockholm. En annan tysk inbjöds av den blivande Karl IX. Bastian Heissler började driva ett svavelbruk i Dylta norr om Örebro. Bruket tillverkade vitriol, svavel, alun och rödfärg, och svavlet användes framför allt av landets krutbruk.

Efter denna start var manegen krattad för de två Liège-födda entreprenörerna Willem de Besche och Louis de Geer. Mer om det i nästa inlägg.

"Viss möjlighet spåra vallongener via DNA"

På Niklas Lindbergs blogg Släktforskning kan du läsa kort om att det går att spåra DNA med koppling till Vallonien.

Det sker tydligen med så kallade autosomala DNA-tester. Men som släktforskningsspecialisten Lindberg säger:

”Det är inte säkert att man trots vallonskt ursprung i antavlan har nedärvt något DNA som kan härledas till Vallonien”

Du kan läsa mer här på Lindbergs blogg om släktforskning som tar upp möjligheten att DNA-testa sig: Han driver ett släktforsksningsföretag. 

Kolets enorma betydelse låg bakom att mängder med vallonska kolare invandrade till Sverige

Det kan verka besynnerligt att så många av de arbetskraftsinvandrande vallonerna var kolare. Kunde inte svenskar och tyskar på plats tillverka kol? Jo.

Kolmila anno 1900, Historieportalen

Immigrationen av kolare verkar i stället bero på två saker:

1: Att ta fram bränsle vid tillverkning av järn var mycket viktigt

2: Vallonerna hade en egen typ av kolmila

Att bruken krävde massor av kol blev tydligt när statsmakten på grund av kolbrist blev tvungen att utlokalisera allt mer av tillverkaningen utanför Bergslagen. Under 1600-talets stora järnexpansion räckte inte kolet till på de platser man hade placerat järnbruken. (Och det är en anledning till att vallonbruk även anlades på platser i Finland, som inte hade tillgång till den järnmalm som behövdes för vallonsmidet).

Kolarna hade en mycket stor betydelse. Bara en mindre del av de vallonska invandrarna var smides- och hyttpersonal, och en stor del av folkgruppen utgjordes av kolare som arbetade i skogarna för att omvandla skogens träd till svart kol. 

Även om kunskapen om hur man tog fram den förädlade järnprodukten stångjärn var vallonernas egentliga skäl till att invandra, talar vissa om att vallonernas speciella kolmila - den så kallade resmilan, också hör till dåtidens innovationer på svensk mark. Vissa menar att detta var en av vallonernas ”huvudinsatser” i Sverige. Andra menar dock att det är omtvistat om de var så överlägsna.

Här och här finns bilder på hur man i dag kan bygga en resmila.

Källor: Källa 1: Söderberg ”Sverige – en social och ekonomisk historia”. 2: Forsmark och vallonjärnet – antologi genom Hildebrand i ”Svenskt Järn under 2500 år”.