Vallonbullen

Du kanske har hört talas om vallonsmide och vallonsutseende och kanske till och med vallontumme? Men har du hört talas om vallonbulle? Vallonbullen finns att äta på bland annat Stadsmissionens restaurang på Stortorget i Gamla Stan, Stockholm.
(http://www.stadsmissionen.se/Matochkonferens/Cafe--Lunch/)

Helt unikt för Stadsmissionen verkar det inte vara. Men nästan.

Om du googlar får du 85 träffar på vallonbulle.

Här är ett recept:
http://mayolika.blogspot.se/2009/12/vallonbullar.html

Vad jag förstår är det en form av vetebullar med hål i där man lägger smör eller vanlijkräm.  Så här skriver Tasteline. Gör en vanlig vetebulledeg och sedan så här:

Vallonbullar: Kavla inte ut degen utan gör runda bullar som får jäsa. Rör ihop lika mycket smör och socker, smaksätt med ca en tesked vaniljsocker. När bullarna har jäst klart: tryck ett grop i mitten av bullen och fyll med smörkrämen. Pensla med uppvispat ägg, strö över flagad mandel och grädda.

I senaste numret av Vallonättlingen finns en liten artikel om vallonbullen. Här noterar man att i den gamla vallonbygden i Österby har gjort en variant med mandelmassa i stället för smör.

Liten guidad visning av vallonsmedjan i Österby bruk på nätet

Hittade en liten och färsk visning av Österby bruk. En återgivning av en guidad tur på bruket. Det verkar ha varit en initierad guide som berättat om Österby bruk och vallonsmedernas historia där.

Tydligen så arbetade de i treskift. Men inte som vi moderna människor tänker oss treskift, med tre arbetslag som byter av tre gånger om dygnet.

Nej, enligt denna rapport arbetade de tre timmar, sov tre timmar, arbetade tre timmar, sov tre timmar etc etc. Låter för hårt för att vara sant. (Jag ska kolla upp detta). Här kan du se bilderna från Österby bruk.

http://www.slideshare.net/ElisabetJagell/vallonsmedjan-i-sterbybruk

I skuggan av valloninvandringen: Wira bruk - ett tyskbruks uppgång och fall

I förra inlägget undrade jag lite över varför begreppet vallonbruk är så etablerat i Sverige, medan begreppet tyskbruk i stort sett lyser med sin frånvaro. En förklaring skulle förstås kunna vara att det inte finns några tyskbruk.

Men i fallet med Wira bruk undrar jag om man inte kan tala om ett tyskbruk. I sommarnumret av Teknikhistoria kan du läsa om detta bruk som ligger vid Viraån mellan Stockholm och Norrtälje i Uppland.

Här finns ett bruk som till stor del byggde på import och arbetskraftsinvandring av tyska specialister, inte helt olikt den invandring av valloner som skedde till andra bruk.

Bakgrunden till de invandrade tyskarna är att Sverige behövde tillverka fler egna vapen, och inte vara så beroende av vapenimport. När Sverige går in i 30-åriga kriget ger Gustav II Adolf Clas Fleming i uppdrag att förbättra vapenförsörjningen ( eller kanske till och med "lösa vapenförsörjningen", som Teknikhistoria skriver).

Han bygger vapensmedjorna längs Viraån, på sina egna marker. Men uppenbarligen finns inte personal att tillgå.  Han rekryterar därför smeder utomlands, "främst från Solingen i Tyskland, som vid den här tiden är berömt för sitt högklassiga smide. De tyska smederna går med på Flemings erbjudande då de hoppades på större frihet" i Sverige.

Enligt Teknikhistoria tvingades Fleming smuggla ut de tyska smederna eftersom någon eller några makthavare (oklart vilka) ville behålla kunskapen i Tyskland. Väl i Sverige försökte så Fleming hålla kvar den tyska expertisen vid sina bruk. I Wira bruks äldsta privilegiebrev från 1635 står att "ingen får locka eller borttubba arbetarna", refererar tidningen.

Det borde alltså, i alla fall under en överskådlig tid, ha varit ett bruk dominerat av tyskar, och nog vore det konstigt om inte detta satte sin prägel på kulturen och omgivingen på liknande sätt som vallonerna gjorde på sina bruk, om än kanske inte samma höga grad. (En intressant fråga är om det finns fler likheter, till exempel om de likt vallonerna slapp hotet om att bli utskrivna som soldater).

Hur gick det då för Wira bruk? Bruket får ensamrätt till att leverera värjor till den svenska staten. Wira hade till och med förmånliga kungliga privilegier som skattelättnader, och enligt Stiftelsen Wira Bruk hade tillverkaren tidvis även ensamrätt på leverans av sablar och bajonetter till den svenska armén.

Som mest görs 12 000 värjklingor om året. Längre fram  mot århundrandets slut räcker det tydligen inte. Den krigiska statsapparaten tvingas beställa värjor från västmanländska Wedevåg. Brukat omtalas dock som ett av de främsta på området en bra bit in på 1700-talet, ända till 1775 faktiskt.

"Med tiden övergick tillverkningen till att domineras av fredligare bruksföremål som liar och yxor", skriver stiftelsen som driver bruket i dag.

Den kommersiella verksamheten på Wira bruk upphörde år 1948, drygt 300 år efter att Fleming hade rekryterat specialiserade tyskar.

Läs om vad begreppet tyskbruk, i den begränsade mån det använts, har stått för i officiella texter  i detta inlägg.

Här kan du läsa om Wira bruks historia på brukets egen hemsida.

Här finns en text av Stockholms Länsmuseum om bruket.