lördag 17 januari 2015

Samer och nybyggare i 1600-talets Lappland

Den samiska flagganDet var inte bara valloner som den svenska 1600-talsstaten förmådde att flytta med skattelättnader och löften om att slippa militärtjänst.

Till viss del lyckades man.


De som bestämde ville få folk att bruka jorden i de nordligaste delarna av Sverige, som till stor del var obebyggda. I marker där samerna rörde sig.

I dagens upplaga av Släktband på P1, Sveriges Radio, beskrivs bakgrunden.
Under 1600-talet blev det allt viktigare för svenska staten att hävda sitt territorium i de svenska fjällen. Genom att locka med skattefrihet och frihet från militärtjänst försökte man få folk att etablera nybyggen allt längre upp i fjälltrakterna. Och det var många som nappade på erbjudanet. Men nybyggarlivet blev ofta svårt i det här landskapet med sina korta odlingssäsonger.
Historikern Lars Rumar berättar om den svenska statens bevekelsegrunder. Det handlade om att slå två flugor i en smäll. Dels ville man sprida den svenska eller kristna kulturen, och dels handlade det om ekonomi. I inlandet fanns stora obebodda och orörda marker. Att få dit folk skulle sätta fart på ekonomin, och i längden innebära skatteintäkter.

Men alla fick inte lika förmånliga erbjudanden. Samer som vill odla marken fick inte lika lång tid av skattefrihet som för svenskarna var 15 år. Dels hade de inte odlingskompetensen, dels var den svenska staten skeptisk till samekulturen. Enligt dåtidens makthavare och präster var den svenska kulturen överlägsen samernas, berättar Rumar. Längre fram fick svenskarna billiga egnahemslån, vilket inte samerna fick. Det handlade om diskriminering, enligt historikern, som uttrycker sig så här:
De första 15 åren behövde de inte betala skatt. Det var ju ett uttryck för statens vilja att befolka det som man betraktade som rena ödemarker med folk som kunde betala skatt och som också kunde föra upp det som man betraktades som civilisation.
Den samiska renskötseln betraktades inte riktigt som civilisation på 1600-talet utan staten ville ”civilisera” samerna.

En stor del av programmet handlar dock om Selma Grundströms hjärtskärande livsöde på 1800-talet. Jag förstår det som att det var lika eländigt i fjälltrakterna på 1800-talet som på 1600-talet.

Programmet finns här.

tisdag 13 januari 2015

Om Louis de Geers mörka hemlighet

I somras skrev jag en text som jag haft på lut länge. Den blev hastigt aktuell då Carl Johan de Geer skapade en utställning där han gick igenom sin förfaders handel och vandel i och med dess fokus på Svenska Afrika Kompaniet (som visades från den 9 augusti till den 17 augusti på Lövstabruk i Uppland i samband med den årliga vallonbruksveckan).

Louis de Geers hemlighet

Louis De Geer är förmodligen den mest betydelsefulla invandraren i Sveriges historia, definitivt den rikaste. Ändå är det nästan bara stormaktstidsentusiaster och organiserade vallonättlingar som känner till honom väl.


Denne globaliserade och mångkulturelle entreprenör sjösatte en mycket effektiv arbetskraftsinvandring av valloner, hade mångkulturella idéer och ökade den svenska exporten radikalt. Han dog som den i särklass rikaste personen i landet.

Borde vi inte höra mer om honom? Varför finns inga Louis De Geer-sällskap? Inte ens ett litet museum går att hitta. Den enda ordentliga statyn är Carl Milles monument vid Norrköpings industrilandskap, där han tituleras som ”den svenska industrins fader”.

Det är något av en gåta att nästan bara de som läst Peter Englunds mastodontverk om 30-åriga kriget förstår hans betydelse. Han skapade mängder av 1600-talsfabriker och byggde upp vallonbruk som än i dag beskrivs som oaser av civilisation i ett krigstrött och fattigt bondesverige. Hans bakgrund ter sig som en passande symbol för dem som vill koppla dagens invandrarsverige till tidigare epoker. Louis de Geer kom från en vallonsk köpmannafamilj som lämnat dalgångarna i nuvarande Belgien slagit sig ned i Nederländerna. Där handlade han med i princip allt, men var en fena på affärer i järn.

Efter en tid flyttade han en stor del av sin produktion till Sverige och byggde här upp järnbruk som levererade kvalitetsjärn, smitt enligt vallonernas egen metod. För detta ändamål rekryterade han de flesta av de cirka 1000 specialiserade vallonerna, tog hit deras familjer och slog framgångsrikt vakt om denna fransktalande befolknings seder och avvikande religion, kalvinismen. En förbluffande framgångssaga som lätt skulle kunna platsa som en modern nationell myt.

Men när Svenska Dagbladets läsare under våren röstade fram de 100 främsta entreprenörerna i Sverige genom tiderna placerade de den vallonske affärsmannens 1600-talsskägg först på plats 27 (mellan bilderna av grundarna av Polarbröd och Gunilla von Platen som startat Xzakt Kundrelation). Nu är kanske SvD:s läsare dåliga på svensk historia, tänker du. Det kan vara precis tvärtom. För den som läser på ordentligt upptäcker andra sidor av denne mångsysslare. I hans business ingick också storskalig vapenproduktion och finansiering av attacker och sjöslag. Krigsspekulerandet är dock småpotatis jämfört med hans, moraliskt sett, mest ödesdigra projekt: startandet av en svensk slavhandel över atlanten.

När skeppet St. Jacob levererade sin värdefulla last till Göteborg 1647 visade den då svenskadlade De Geer nämligen att även svenska företag kunde göra vinst på slavar. Människorna hade han köpt i Västafrika för nordeuropeiska produkter som tyger, knivar, brännvin, järn och koppar. Drottning Kristina blev entusiastisk över konceptet. Slavarna både köptes och såldes under resan och resulterade i att guld, elefantbetar och framför allt socker nådde Sverige. Hon backade upp De Geer och kronan ställde sig bakom det ”Svenska Afrikakompaniet” där Louis De Geer investerade nära 90 procent av kapitalet, motsvarande 43 miljoner kr i dagens köpkraft.

Efter initiativtagarens död 1652 utvecklade den svenska staten slavaffärerna, som ändå förblev relativt små. De skakiga siffrorna pekar på att uppskattningsvis 1000 slavar hann fraktas under svenskt flagg innan organisationen slogs sönder 1658 på grund av att en nyckelperson i företaget gick över till danskarna. Till antalet var alltså slavarna ungefär lika många som de vallonska elitarbetare som kom till Sverige. Om Louis De Geer hade hållit sig borta från slaveriet hade statyerna och hyllningarna i dagens Sverige förmodligen varit betydligt vanligare.

En version av denna text är tidigare publicerad i Gävles morgontidning Arbetarbladet 13 augusti 2014, läs den här: http://www.arbetarbladet.se/kultur/louis-de-geers-morka-hemlighet

Här är en text om Carl Johan de Geers möte med sin anfaders mörkare del av sin historia.
http://www.unt.se/asikt/ledare/slavhandeln-lyfte-sverige-3402475.aspx